När hösten är som vackrast gör det ont i mig.
För då vet jag att den snart är över.
Lika plötsligt som den kom.
Som ett sprakande fyrverkeri som exploderar gnistrande i några få sekunder
för att sedan försvinna och inte lämna annat än rök efter sig.
Och då väcks vemodet i mig.
Insikten om att dagarna går så fort och tiden liksom flyger.
Och kanske att det tröstar, vetskapen om att den vackra hösten kommer åter med sitt fyrverkeri.
Kanske är det det som gör det så oändligt vackert, att det bara varar ett litet litet tag.
Den där bitterljuva känslan som liksom kommer med vemodet.
/Sandra
För nästan exakt ett år sedan formulerade jag mig på det här viset.
Nu är det höst igen och jag känner precis samma sak nu som då./Sandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar