Den blomstertid nu kommer med oro, hot och sorg.

Det är sommarlovstider, det går liksom inte att undgå. Solen värmer, de kalla vindarna har blivit ljumna och lena, 
doften från Junis alla blomster vilar i luften tillsammans med förväntan. 

Förväntan och längtan efter en lång skön sommar. 
Finklädda barn sjunger gladeligen med i skolavslutningarnas alla sommarsånger. 
Föräldrar torkar plötsliga tårar från sina kinder, stolta tårar. 
Jordgubbstårta och hallonsaft i trädgården, glädjeskutt på studsmattan och längtan till semesterresan. 
Blomsterkransar och flätat hår, dans runt midsommarstången och tid tillsammans. 

Nya sandaler och kvällsdopp i sjön, cykelutflykter och picknick med rutig duk. 

Glada mammor som kramar sina barn, glada pappor som kramar sina barn, 

glada barn som älskar sommaren. 

Eller?

Barn är mer utsatta på sommaren än under övrig tid på året.
Under sommarlovet försvinner den vardagliga struktur som skolan utgör.
Kompisar, vuxna, ett lagat mål mat, sysselsättning, ögon som ser, öron som hör, någonstans att andas.
Ett sammanhang som, för allt för många barn, är nödvändigt för att orka.
Det är lätt att enbart tro sommaren om gott, för den bär ju så mycket vackert med sig.
Men utan att förta det goda, låt oss minnas att sommaren inte är glädje för alla.
Och kanske kan vi vara det varma för något av de barn som ikväll somnar med en oro i kroppen, 

för blomstertiden är nu kommen.