Jag tänker inte berätta det här för att du ska tycka att jag är duktig, jag har nämligen inte gjort något särskilt.
Jag tänker berätta det här för att det gjorde något med mig, ett nystan av sorg och värme har flyttat in i mitt hjärta och jag vill berätta hur det kommer sig. För jag tror att det är viktigt.
Inte långt från mitt jobb ligger en mataffär. Jag går förbi den där affären varje dag på väg till och från tåget. Tåget som tar mig till och från mitt hem, mitt trygga, varma, älskade hem. Utanför affären sitter varje dag en man, han ber förbipasserande om hjälp. På marken vid hans fötter står en pappmugg, den är oftast tom. Jag går förbi den där affären varje dag. Jag går förbi mannen och vi brukar hälsa på varandra, det har liksom blivit så. Ibland har jag önskat att jag kunde ge honom något, jag har grävt i jackfickorna efter mynt men utan framgång. Alltid lite på språng, oftast lite stressad för att hinna med tåget.
Igår efter vår sedvanliga eftermiddagshälsning var det som om mannen ville säga något mer. Jag stannade upp en stund, kom på att jag faktiskt hade några mynt i väskan och plockade fram en tia att lägga i den tomma pappmuggen. Mannen började genast protestera. Med gester, några få engelska ord och fler ord på ett språk jag inte förstår förklarade han att han inte ville ha några pengar. "Hello and goodbye, everyday", sa han och tryckte händerna mot hjärtat, "Thank you" "No money, you say hallo, thank you". Så tog han mina händer, liksom för att säga tack tror jag. Och genast blev han bekymrad, bekymrad över att mina händer var så kalla. Han blev orolig för mig. Jag som var på väg hem från jobbet, på väg till mitt trygga varma hem. Det gjorde något med mig. En sorg flyttade in i mig, en ilska över att han måste sitta där på den kalla asfalten varje dag. En frustration över att det ska vara så svårt att lyfta blicken och se en annan människa i ögonen, visa att vi ser varandra. För det är inte alla gånger jag gör det. Men mannen utanför mataffären en bit från mitt jobb har lärt mig något.
En värme över hans ord samsas nu med den där sorgen.
/Sandra
