För mig är sommarledighet synonymt med "Sommar i P1"!
Jag tänkte att jag vill ge er mina favoriter, hittills, av årets röster.
Som tur är kan man ju lyssna på alla program i efterhand,
följ bara länkarna under bilderna så hittar du rätt.
Ska ni så bara lyssna på ett prat så snälla låt det bli detta!
Hédi Fried, författare och psykolog, överlevde fångenskap i Auschwitz och Bergen-Belsen
under andra världskriget. Hennes berättelse är bland det starkaste jag hört.
Ord viktigare än någonsin!
Programmets första minuter:
"Det finns en liten tågstation mitt på det rumänska bondlandet,
tågstationen är för liten för att tågen ska stanna.
Men det hör till våra nöjen att bara gå dit för att titta på de förbiilande vidundren.
Vi springer efter tåget barfota på stubbåkern, känner inte att det skaver.
Vi fantiserar, inbillar oss att vi själva sitter i vagnarna på väg till äventyr.
Jag är fem sex år den dagen när ett expresståg saktar ner. Det stannar mitt på stationen.
En blond liten flicka tittar ut genom ett av fönstren (...)
Det har gått mer än 80 år sen dess och jag tänker på den lilla flickan som om hon var min lillasyster.
Dröm lilla flicka, dröm. Dröm om framtiden, ovetande om att den snart ska tas ifrån dig."
En berättelse som gör det omöjligt att inte stanna upp och bara lyssna.
Terese Cristiansson, journalist, utrikeskorrespondent och författare,
låter oss träffa några av de människor hon mött i sitt arbete som utrikeskorresponden.
Som kvinnorna i barnfabriken som föder barn som sedan säljs helt nyfödda och som Aischa, flickan utan ansikte.
Programmets första minuter:
"En fyraårig flicka utan ansikte. Ett ansikte utraderat av en amerikans drönare.
I samma ögonblick som de två farbröderna, båda med långa skägg och klädda i traditionella afghanska särkar,
la fram bilden på den röda filtmattan som vi satt på i utkanten av Kabul så visste jag
att detta var en berättelse som jag måste skriva. Flickan saknade näsa, ögon och mun.
En läkare hade tagit en bit hud och sytt samman henne och gott det gick men hennes ansikte var mer eller mindre borta.
Flickan som heter Aischa är en militär sidoskada, ett misstag som man får räkna med i krig enligt militären.
En sidoskada som bränt sig fast inom mig och som ännu idag håller mig vaken om nätterna, grubblande.
Kan flickan utan ansikte någonsin få rättvisa?(...)"
David Batra, ståuppkomiker, skådespelare och författare,
pratar om bland det sorgligaste som finns, mobbning. Modigt och viktigt!
Programmets första minuter:
"Killarna stod i en halvcirkel kring dom orangea elevskåpen av plåt i högstadieskolans korridor.
Taket var brunfläckigt av intorkade snusprillor. Särskilt runt en lampa satt dom bruna prillorna tätt
och vissa av dom såg ut som dom kämpade med att hålla sig kvar upp i taket.
På själva lampan hade inga prillor lyckats klibba sig fast.
Pojken, som med hjälp av gemensamma krafter hade lyfts upp på skåpet, var rädd.
Han grät inte men det var nära nu. Nedanför ropade dom "Hoppa, hoppa".
Pojken vågade inte, kunde inte. Han blev rödare och rödare i ansiktet
och det var tydligt att han kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
Till slut vände han sig om på mage och hasade sig gråtande ner från skåpet.
Mobben busvisslade och jublade. Det ringde in, tiorasten var slut
och pojken kunde äntligen få 40 minuters lugn och ro på lektionen inne i klassrummet.
Det här programmet ska handla om pojken som satt uppe på skåpet.
Men även om en annan pojke.
En av killarna som stod nedanför och mobbade, nämligen jag (...)"
Lyssna nu!
/Sandra
.jpg)
